Påsken var och far, i sjukdom och i lustfyllt frosseri. Det är väl så det brukar vara när vårsolen tittar fram, men vindarna är förrädiskt kalla och kryper in under jackan?

Det var någonting i Uppsala som gjorde mig sjuk. Om det var den kalla vinden jag inte tålde, eller överflödet av tårta. Kanske tågbakterier? Vi var där och firade en släkting som uppnått den aktningsvärda åldern 90 år, varför tårtfrosseri givetvis var av nöden tvunget. Vi är fem nu levande generationer, från 90-åringen ner till det lilla barnet, vilket vi själva tycker är jävligt coolt, såklart.

På tåget hem kändisspottade jag Lina Neidenstam, vars senaste album jag ännu inte läst. Hon befinner sig i gott sällskap med alla andra som jag inte heller har läst, året har ännu inte tillåtit särskilt många stunder med god lektyr. TV-serier funkar, de kräver bara 40 minuter åt gången och kan avnjutas ungefär som popcorn: fort och mycket. Läsning är mer som mörk choklad; kräver rätt stämning och omständigheter. Jag har inte tid för mörk choklad. I’m in Limbo.

Eller inte. Väntar för närvarande på resultat från sista tentan, är i startgroparna för uppsats. Våren är här (om än kall och snöig) och om några veckor vankas det seriemässa. Om jag får ut ett nytt nummer av anyzine är tveksamt (but you never know!), men en ny miniwayz känns fullt rimlig. Tecknandet har fått stå tillbaka senaste året, men en seriemässa läker många sår. Snart där!