”Fröken, du där!”

Teleförsäljarna kastar ivriga, desperata blickar omkring sig så fort de kommer fram till sitt lilla bås i gallerian. Han med svarta ögonbryn är hungrigast; innan han ens kommit tillrätta är han på hugget. ”Hej! Ringer du med TeleXX”, frågar han en förbipasserande, samtidigt som han slänger upp sin svarta sportbag på bordet. Gubben i fråga ser lite förvirrad ut, han väntar egentligen bara på att Systemet ska öppna, det är ju fredag förmiddag. Vem vet hur länge han skulle få köa sen i eftermiddag? Bättre att passa på att handla nu. Han vill inte ringa med TeleXX. Eller kanske vill han det, jag koncentrerar mig så hårt på att vara osynlig inför teleförsäljarnas lystna blickar att jag inte riktigt får med mig Gubbens svar.

Men givetvis upptäcker de mig också: ”Fröken, du där! Ja! Ringer du med TeleXX?” Jag skakar på huvudet, långsamt. Jag vill inte ha följdfrågan om vad jag i så fall ringer med, inte heller vill jag ha föreläsningen om att TeleXX givetvis är mycket bättre än i princip alla andra operatörer. Som vanligt känner jag mig påhoppad. En man svarar ”rätt” på frågan om vad han ringer med, och får en present. Jag ser inte vad, ett kontantkort?

De upptäcker mig igen när jag ska ut ur affären. ”Damen” får jag heta. Har jag fast telefon, undrar de, den här gången är det den andra, den blonda tjejen som nu blivit varm i kläderna. Jag svarar indignerat att det har jag verkligen inte. Som om det vore något dåligt. Egentligen vill jag bara ha något att säga för att snabbt kunna gå förbi. Ibland påstår jag att jag ringer med den superba operatören Mobizilla, bara för att få dem lite ur balans. Så att jag hinner smita. Det är antingen det, eller bli osynlig. ”Bråttomblicken” funkar också ibland, när jag plötsligt får väldigt bråttom till en inbillad buss, eller till min kompis som väntar lite längre bort på gatan, ser ni henne inte?

Och jag tänker att jag vill aldrig göra det de gör. De är inga dåliga människor, produkten de säljer är det heller inget större fel på. Det är formen som stör mig, påhoppet. Som får mig att säga nej, oavsett vad det gäller. Krigsfångars rättigheter, telefoni, elbolag. Jag har bråttom, bråttom bråttom därifrån. Tar långa omvägar för att slippa möta alla ”Hej, har du tid en minut?” eller utsträckta pamfletter. Alla ”Damen, fröken, tjejen, du där!” ger mig rysningar.

Enda ljuspunkten i tillvaron är väl att jag ännu inte har fått heta ”tant”.

Detta inlägg är publicerat i Livet och taggat , , . Bokmärk permalänk. Skriv en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL.

Skriv en kommentar

Din epostadress delas eller publiceras aldrig Obligatoriska fält är markerade med *

*
*

Du kan använda dessa HTML-taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

  • Presentation


    Underneath my clothes, I'm naked.

    Tecknar, skriver, webbdesignar och problematiserar.

    Gör serien anywayz, som du kan läsa mer om under fliken "Om anywayz"

    Kontakta mig för illustrationer, serier, hemsidor och allmänt besserwissrande: janna@anywayz.se

  • Arkiv